Vandaler och banditer

Nu ska jag klaga för första gången eftersom det är absolut nödvändigt nu när jag är förbannad. Visst, jag bor i Gårdsten, ett område som inte har världens finaste status, som förort till Göteborg. Men jag har aldrig fattat kritiken, jag har aldrig råkat ut för något, aldrig ens sett något kriminellt utföras. Ändå får Gårdsten denna orättvisa kritik - som en förort med problem. Detta trots att Gårdsten förvandlats till ett helt nytt område under de senaste 5 åren. Inga sjaskiga byggnader eller mörka, trånga utrymmen, utan öppna områden fulla av grönska. Men då och då händer det att min uppfattning rubbas och det lugna, fridfulla området blir lite mörkt och ruggigt.

Igår kväll bestämde jag mig för att gå till sängs ganska tidigt för att hinna läsa lite i min bok. Klockan var runt 22. Efter någon timmes fantastiskt läsning började jag trots allt att bli lite sömnig, hjälpt av det dunkla ljuset i rummet och det taktfasta tickandet av vägguret - tick tack, tick tack. Det dröjde inte länge innan jag var försjunken i djup sömn. Jag var trots allt trött efter en lång skoldag.

Plötsligt vaknar jag till av ett ljud som jag inte riktigt kan placera, det är ett alltför ovanligt ljud. "Kan jag ha drömt?" tänkte jag tyst. Sedan hör jag en som skriker ut högt av sorg, plåga eller rent utav ilska och några andra stämmer snart in. Då hör jag ljudet igen och nu råder det ingen tvekan om vad det är. Det är glas som krossas. Gång på gång upprepas krasandet och klirrandet och för varje nytt glas rycks jag mer och mer ur sömnen och in i något slags adrenalinfyllt tillstånd. Sedan tystnar allt lika plötsligt som det kom, inga fler rop, inga fler krossade fönster, bara ljudet av skor mot marken som försvinner bort i natten.

Jag lyckades trots allt somna om ganska fort, men när jag vaknade upp imorse hade jag allting färskt i minnet. Det kändes som en dröm, även om jag visste att jag varit vaken. Lampan hade varit tänd och engelskaglosorna legat uppslagna på skrivbordet - inte ens jag kommer på så detaljrika drömmar. Mina farhågar besannades omgående. Pappa som varit ute och köpt tidningen sade att förödelsen var enorm. Det nyrenoverade huset med planerade festlokaler som stått klart i en vecka hade fått många glas krossade, de två tvättstugorna i närheten hade fått fasaderna totaldemolerade. Det stod även i tidningen att ett litet träskjul längre bort hade brunnit.



Det är just sådant här som gör mig fundersam och förbannad. Hur kan en person eller en grupp helt plötsligt bestämma sig för att gå ut en kväll och slå sönder ett tjugotal rutor och sedan bränna upp ett hus. Hur tänker man då? De kan inte ha alla hästar hemma i stallet och man behöver definitivt tillkalla en riktig kunnig veterinär för att få bukt med dem. Dessa människor krossar inte rutor på sin egen lägenhet, de bränner inte upp sin egen bil. Och de betalar sannerligen själv om de får för sig att kasta ut teven genom fönstret. Det gör mig fruktansvärt ledsen att sådan onödig skadegörelse ska få ske, speciellt på samhällets bekostnad.

Det måste stoppas, men jag har ingen aning om hur och just den vetskapen gör mig om något ännu ledsnare.
Ciao

En matador tar aldrig tjuren vid hornen

"I skolan ska man inte ha roligt", sade alltid min gamle klassföreståndare. Så har det aldrig funkat för mig. Jag gillar skolan enormt mycket, så länge det är i måttliga mängder. Framförallt för att man hela tiden lär sig något nytt, har något att sysselsätta sig med och som betalning får man dessutom gratis mat och 1050kr i månaden! Det är ett smart system. Fattar inte att andra länder inte hakat på. Motivationen att läsa vidare är inte särskilt hög i bland annat Tyskland och Italien just för att ungdomarna ska betala allting själva. Vi kan klaga på torrt ris, dåligt studiebidrag och elaka lärare. Men jämfört med att ligga på soffan hos mor och far, utan pengar och där man ser livet rinna en ur händerna, är vår skola rena rama himmelriket. Ibland kan man vara väldigt glad över att växa upp i Sverige :)

Sedan har vi givetvis mina klasskamrater (och lärare) som gör det möjligt att ha en så bra inställning till skolan som jag ändå har. Det beror på att det är roligt att åka de där 50 minutrarna varje morgon klockan sju, eftersom man vet att dagen har någonting intressant att bjuda på och att man alltid har någon eller några att fördriva tiden ihop med. Alltid finns det folk som vill arbeta, som vill vara snälla och som anstränger sig för att göra saker och ting lättare och bättre för andra.

Tack så hemskt mycket för det!


Jag hoppades på den bästa klassen - jag fick något bättre!

Så kommer då det stora problemet i skolekvationen, den felande länken, den förödande käppen i hjulet: Sommarlovet är minst lika roligt, intressant och kul det också! Varje år har jag samma dilemma. Att lämna något bra i förmån till något bra låter som slöseri tycker jag. Det vore bättre om man kunde kombinera båda två så att man fick en superkombination, men det är väl önsketänkande från min sida.

Det är inte lätt att överge sina sena kvällar och långa sovmorgonar. Det är inte lätt att ge upp friheten att bestämma vad man ska göra av dagen. Och det är fruktansvärt svårt att ytterligare en gång hänge sig till skolans strikta schema. Men som så många gånger tidigare vänjer man sig, gaskar upp sig och ställer in sig på nästa ledighet - nästa tid till lugn och ro. När man tänker på det är det ganska trist, att ens arbete styrs av viljan att vara fri från det. Det försvinner väl med tiden antar jag.

Jag har många fina minnen från de två år som gått och det kommer att bli så många fler de kommande månaderna, det är jag övertygad om. Imorgon eftermiddag beger jag mig alltså, för tredje och sista gången, iväg till Burgårdens skolstart. Det är med blandade känslor jag börjar säga sista om allting nu, men även gymnasietiden har ju sitt slut, till slut.

Ciao

Tiden

Tiden är något lurigt och klurigt som jag länge gått och funderat på. Redan när jag var liten ville jag veta vad tiden var, men fick aldrig något riktigt svar. Varken föräldrar, lärare eller internet sade något som förklarade var tid var för något på ett vettigt sätt. Antingen var tid något människan hittat på för att få folk att komma i tid och hålla reda på saker, eller så existerade inte ens tiden över huvud taget, utan det vi uppfattar som tid är egentligen bara är något vi tror finns, eftersom vi kan se att vi själva och allt annat runt omkring oss åldras. Än idag har jag inte fått något vettigt svar, men tiden kan mycket väl bara en av mänsklighetens första stora bluffar - en bluff som alla köpt.



I vilket fall kan vi inte förneka att "tiden" finns runt ikring oss hela tiden och har enormt stor betydelse i våra liv. Vi har scheman att följa, tider ska passas, maten ska lagas under ett exakt antal minuter, favoritserierna börjar klockan nio, nio månader tar det innan nya liv ploppar ut och tar plats i tid och rum.

Där kommer nämligen en av de fiffigare delarna med tiden in i bilden - åldern och åldrandet.
Vi föds helt enkelt in vid åldern 0 och räknar uppåt: vi blir äldre, ändrar utseenden, beteenden och skeenden inträffar som ger oss vår karaktär. Åldern ger oss också rättigheter och skyldigheter på specifikt utsatta tidpunkter på din egen personliga tidsaxel. På så sätt lär vi oss att se framåt i tiden, att kunna försöka förutse den och påverka den. I vissa fall går vi så långt att vi befinner oss mer i framtiden än nuet. Men om tiden finns, men varken går framåt eller bakåt, som vissa teorier säger, borde ju framtiden och nuet vara samma sak? Samtidigt går det ju uppenbarligen att förutse framtiden i viss mån, vi vet alltså vad som kommer att hända innan det har hänt. Utav det så måste man ju dra slutsatsen av att tiden finns och inte är konstant, utan går framåt. Annars så hade vi ju inte ens kunnat tänka på framtiden - eftersom vi inte ens hade vetat vad en framtid var eller att den överhuvudtaget finns. Ungefär som aliens. Vi har alla gissningar och bilder i våra huvuden, men man har aldrig någonsin sett en och då kan vi ju heller inte ha någon aning om hur se ser ut! De kanske är osynliga eller är stora som jordklot!

Trots att det bara är mina egna tankar (eller kanske är det just därför) så känns ändå det jag skrivit rätt negativt. Nu 15 minuter fram i tiden, får jag ta och skriva något positivt. Elden, hjulet, maskinen, elektriciteten, flygplanet; eller samhälle, religion, rättigheter  och fred - Alla fantastiska uppfinningar och idéer som gjort att vi är där vi är idag i ära, men det smartaste och mest betydande människan någonsin kommit på är tiden.

Utan den skulle vi ha total oordning överallt och vi hade antagligen inte heller kommit någon vart i utvecklingen. Benjamin Franklin hade säkerligen inte brytt sig om att forska om elektriciteten om han inte haft någon aning om, om han skulle leva till nästa gryning eller 54 gryningar till, eller rent utav dö på fläcken. Då hade han nog istället roat sig med något mer intressant. Utan tid skulle inte så värst många någonsin brytt sig om rättigheter, alla hade levt för dagen och för sig själva. Vilket slag det varit för det moderna samhället! Och vilken vettig människa hade fått för sig att bygga ett hjul? Då hade man nog hellre tagit det lugnt och släpat lasten några meter istället. Framtiden hade ju inte varit något man planerade för direkt. Man hade ju all tid i världen!


Den sista lilla paragrafen kommer att handla om längden på tid. Vi vet och känner av när tiden går långsamt om man går och väntar på något - eller snabbt när man gör något roligt och intressant. Detta är givetvis bara känslor. Hade tiden gått olika fort hade en dag kunnat vara ett år, eller en sekund en livstid. Nej, det intressanta när det gäller längden på tiden är hur och varför vi mäter den som vi gör. Ett dygn är jordens varv runt sin egen axel, ett år jordens varv runt solen. Tänk om de bestämt att ett dygn skulle vara två varv runt sin egen axel och att en vecka skulle vara 28 dagar och ett år 48 månader. Det hade blivit kaos och återigen får jag säga att människan gjort ett bra jobb med mätningen av tiden. Det hade varit jobbigt att gå i samma klass med någon som var lika gammal, trots att man var född 4 år efter den andre. Det enda problemet jag ser är om vi någon gång skulle lyckas befolka mars. Kommer man börja på år 0 där på mars eller ska man följa samma tideräkning som på jorden? Dygnen och åren där är ju längre. Hade varit jobbigt att gå och lägga sig vid 18 så man hann somna innan solen gick upp =)


Sådärja, lite funderingar fick ni allt. Tack ni som orkade följa med ända hit ner. Lovar att nästa inlägg blir kortare!
Ciao

En länk till det förflutna

Ny dag nya tag idag. Såg att Helena, min moster, kör med långa morgonpromenader och tyckte jag lika gärna kunde testa på det jag med eftersom jag aldrig gör något vettigt på mornarna ändå. Klockan var åtta på morgonen och det var fuktigt och kallt. Det var så öde att det kändes som om bara gräsklipparna var vakna. Men i skogen var det liv och grönskande, men samtidigt lugnt och fridfullt. Får göra detta fler gånger, det var en helt annan känsla i skogen än när solen varit uppe och värmt.

Efter lunch åkte jag och pappa ut till Ale Vikingagård, ett ställe där de verkligen ansträngt sig för att göra allt så trovärdigt som möjligt. Ett enormt stort vikingahus på både utsidan och insidan, med snidade dekorationer längs sidorna, en fin eldstad i mitten som värmde ett kokande kärl med soppa. Vikingarna såg ut som hämtade direkt ur historieböckerna och de ägnade sig åt hantverk som träsnideri, vävning och småsmiden. Någon bakade även ett bröd som liknade knäckebröd. De var otroligt snälla och trevliga, men framförallt kunniga. Jag kunde få svar på alla frågor jag ställde om huset och hur de levde och så vidare.
Jag tog en del kort också, laddar upp fler på facebook sen.
      

Regnet stannade av och vi begav oss ut i omgivningen där vi fick testa på yxkasning, bågskytte och spjutkastning. Dragkampen och säckstocken struntade vi i eftersom det var för lerigt på marken. Givetvis var pappa mycket bättre än jag och träffade på allt... Själv träffade bara en enda gång på alla mina försök och det var med en pil som satte sig i utkanten av tavlan. Det var väl ändå bra för att vara första gången? :) Det kändes iallafall som om Tor var nöjd med min insats eftersom åskknallarna började eka mellan kullarna och det fick signalera att det var dags att dra oss hemmåt. På vägen genom shoppen fick jag även tag i ett tennsmycke som föreställde Tors hammare, Mjölner. Så nu är jag väldigt glad, har genomfört min första shopping på hela sommaren. När det gäller framtiden är det är en stor medeltidsmarknad i Maj när de öppnar för säsongen, då ska jag vara där och göra några inköp. Kanske även är ett framtida sommarjobb att vara viking? Hade gärna jobbat där gratis... Sån är jag
Min träff
Min träff :D

Sedan färdades vi 15 kilometer och 1200 år framåt i tiden och hamnade i gråa Gårdsten igen och det är även här dagens bloggäventyr slutar.
Ciao

Hår, hår, överallt hår!

I brist på annat att göra, när resten av min underbara klass åkt iväg till Sardinien, Andreas läser böcker och det regnar så man har svårt att underhålla sig själv, bestämde jag mig för att fördjupa mig om hår, eftersom den diskussionen kommit upp flera gånger den senaste tiden.

Först tog jag reda på hur länge sedan det var jag klippte mig senast och kom fram till att det antagligen var i maj förra året, medan skägget har fått växa sedan den 16 maj i år. Håret var jobbigt när det låg på någon slags mellanlängd och jag funderade många gånger på att klippa bort allt, men det var något som höll emot och jag fortsatte. Jag tror kanske att det kan vara det urgamla vad jag har med Andreas om att varken han eller jag ska klippa oss. På så sätt skyddar vi varandra genom alla motgångar och det verkar ju funka.
De senaste veckorna har håret växt lite till och nu har jag börjat gilla det istället. Fick även ut en hel del värdefull hårvårdsinformation från internetsidorna så dagens skörd av kunskap ska jag inte klaga på.

Kort och långt hår


Sen var det  då skägget som började med en liten knasig vadslagning, återigen mellan mig och Andreas. Nu var det skägget vi skulle låta växa med början den 16 maj fast med ett bestämt slutdatum då allt skulle bort tre månader senare. Denna skäggkamp växte till en liten rörelse och två klasskamrater hakade på ett litet tag, men sedan gav de sig lika fort. Kvar blev vi två ursprungliga skäggmän och vi klarade oss de tre månaderna ut.

Sedan dök återigen hårproblemet upp, lika lömskt som förra gången. Jag har blivit så fäst vid mitt skägg, det har blivit en del av mig. Det är inte stort, det är inte färggrannt och kanske inte heller fint. Men det är som att bli bortsliten från ett barn man tagit hand om under flera månader. Andreas gjorde sig lätt av med sitt, vilken barbar! Något sådant är jag nog inte kapabel till. Istället tänker jag framåt i tiden, till höstens rusk och vinterns kyla (förövrigt runt 5 grader i Göteborg). Då kanske det rent utav skulle kunna vara fördelaktigt med ett litet skägg som skydd. Jag har inte bestämt mig än.

                INNAN                                 NU                                IDEALET?

Nu till något som jag hoppas är helt hårfritt, nämligen mat.
Redan efter några inlägg proppar jag bloggen full med mat... Men saken är den, att den här rätten jag lagade till igår är något utöver det vanliga. Någonting så gourmetiskt perfekt att mina kunniga smaklökar fick sig en rejäl utmaning. Efter några tuggor hade de klart för sig att det här var så gott, smakrikt och unikt att det omedelbart fick en plats på Jonas Kulinariska Tre-I-Topp-lista. Jag hade för första gången, av åtskilliga hundra, lagat italienska biffar. Fyllda med senap, tomater, basilika, parmesan och vitlök serverades biffarna med spaghetti, några dekorativa gurkor, samt äkta Pesto Rosso. Faktum är att aromen var så ofattbart stark att den fyllde upp köket timtals efter tillagning. Nej, det här var verkligen något speciellt.

Jag antar att en bild är på sin plats.


Då får jag tacka för att ni tog er tid att läsa och tyckte det var intressant. Nästa gång blir det förhoppningvis inte något lika hårresande.
Ciao

En räv i ett matkrig

Solen är äntligen här, men lite för sent och lite för varmt. Åtminstone för att leva ett drägligt vardagsliv i norra Göteborg om man råkar heta Jonas Hjert. Men för all del, allt är bättre än regn. Är iallafall på bättre humör nu.

Stärkt av solsken, träningsredskap och en kall smoothie tog jag en dag tillfället i akt och gjorde mig själv till kungen av köket två dagar i rad. Som sig bör läste jag snabbt in mig på ämnet och efter timtals av bläddranden (sökningar) i kokböcker (på internetsidor) kändes det som att jag var redo att ta mig an de uppgifter som ålagts mig.

Med hjälp av min trogne följeslagare och äldste rådgivare Christer, började vi med den första, perfekt tillagade, rätten. Det gick fort och enkelt och den behagade samtliga som vid tidpunkten dinerade i matsalen. Inte ett ont ord sades om den ost- och skinksås vi serverade tillsammans med pastaskruvar av fullkorn. Den första dagen som kock slutade i triumf.


Mästerverk à la Hjert

Med modet på topp och en elvatimmarsömn i huvudet vaknade jag således påföljande dag, den dag som råkar vara idag, med en enda tanke: Att bli bättre. Med gårdagens arabiska kvällslektyr färskt i minnet och min något djärva inställning till köket beslutade jag mig för att växa, göra något mer avancerat, testa mina gränser. Jag gav mig in i salladsdjungeln.

En Libanesisk/persisk rätt, vid namn Tabbouleh, fångade mitt intresse. Allt vad kylskåpet hade att erbjuda - rödlök, tomater, persilja, mynta, citron och gurka, tog plats på skärbrädan, genomgick en förstklassig hackbehandling och beblandade sig sedan med de nytvättade bulgurkornen. Det var otroligt, jag behövde knappt lyfta ett finger. Maten lagade nästan sig själv!

I ett tappert försök att överglänsa mitt nya mästerverk hade Christer givetvis tillagat feferonistekt Halloumiost. Men hans försök var halvhjärtat och fick bara en ringa betydelse jämte min gröna, fina, saftiga och friska sallad på tallriken. Återigen var det dags för det avgörande ögonblicket, skulle detta höja min kockstatus till skyarna? Tuggan närmade sig långsamt läpparna och sekunderna kändes som... sekunder... innan den slutligen nådde sitt mål. Det som skedde därefter låter vi vara osagt. Allt jag vet är att jag vaknade som ur en dröm och nu stod Halloumi-Christer som herre på täppan med kock-kronan på huvudet. Allt var förgäves, jag hade förlorat. Hur kunde min sallad bli slagen av en simpel Halloumi? Surt sade räven, kanske ville det rödsvansade djuret ge mig svaret, kanske inte?


Slagfältet

Hursomhelt drogs jag obemärkt in i vardagen igen, inget hade förändrats, allt var sig likt. Men räven hade sagt sitt och jag var två matupplevelser rikare.

Regnet det bara öser ner...

Fy sjutton vad trist när stora delar av lovet regnar bort, man kan ju i princip inte göra någonting kul utanför hemmet om man inte vill betala det vill säga. Nu har det regnat 5 dagar i rad och jag börjar bli riktigt less, någon gång då och då kan det väl bli lite finare. Det är inte så att jag kräver 23 grader och solsken, men regnet skulle vara skönt att slippa.

Saknar även att resa utomlands, får verkligen se till att fixa det till nästa år.
I brist på utlandsbilder kommer här istället några bilder från GBG de senaste dagarna....


RSS 2.0