Ett kort inlägg

Har förstått att det är jobbigt att läsa mina enormt långa inlägg ibland så ska försöka hålla nere antalet sådana och istället uppdatera någon gång extra istället! Så idag skriver jag inte så värst mycket.

I måndags var jag hos en klasskamrat som sagt och vi tre i projektarbetesgruppen satt där och jobbade i nästan sex timmar. Men vi kom igång iallafall och det var syftet med arbetet. Vi började med det roligaste och skrev horoskopen :D Mitt i arbetet handlade vi mat och lagade kryddköttbullar och pasta, enkelt och supergott, speciellt med mineralvatten till! Emellanåt ägnade vi oss åt skvaller och annat smått och gott, en heltrevlig eftermiddag helt enkelt :)


Riktiga män lagar mat!

Jannica och Erik, ni är helt faktastiska trots att ni inte läser min blogg ;) Tänk om allt skolarbete gick att lösa på samma sätt!

Ska ta det lugnt resten av veckan nu och sen på söndag är det final i fotbollsallsvenskan där IFK bara SKA ta hem guldet! =)



Ciao

Lov

Snart slut på oktober och då börjar inom kort årets tristaste månad, november. Men trots att studentmössan är beställd och 1/4 av läsåret är avklarat, känns det som om jag bara gått i skolan en månad ungefär - konstigt hur tiden kan dra iväg ibland! I vilket fall är det dags för sovmorgnar, god mat, nöjen och annat hela veckan lång!
Eller...?

Nja riktigt så kul lär det inte bli... Jag har givetvis gått och blivit sjuk som vanligt, blir alltid sjuk när jag minst vill det. Är det inte födelsedagar, sportevenemang, högtider, provtillfällen jag blir sjuk till och missar, så har kroppen alltid möjlighet att fixa fram sjukdomen till loven. En teori jag har är att kroppen lagrar alla bakterier, allt ont och skadligt, allt det där man inte vill veta av, och samlas det nånstans i kroppen. Där hålls de här sakerna inburade och så länge man är koncentrerad, motiverad och har en skola att gå till kan kroppen hålla dem i schack. Sen när lovet närmar sig slappnar kroppen av, man sänker garden och på en gång bryter sig våldsmännen ur fängelset och skapar förödelse i kroppen. Jag borde anlita en hård och privat polis som kan övervaka de här ondskefulla basiluskerna när den vanliga vaktstyrkan går på semester! Så här har det varit de senaste fyra loven och kroppen har inte lärt sig än, fy skäms! Får hoppas att jullovet bryter trenden :)



Det är en vanlig förkylning den här gången som tur är så det lär ha gått över på några dagar. Men med helgen borta får jag rikta in mig på de andra sju dagarna som återstår av lovet. Måndagen ska jag träffa två skolkamrater. Vi ska diskutera och arbeta med vårt projektarbete, planera fortsättningen, gå igenom den informationen vi har och göra lite efterforskningar på nätet. Hoppas att vi får ut någonting av det. Vi ska även försöka arbeta lite med vårt arbete i filosofi som ska handla om civilkurage - kan nog bli väldigt intressant :)

Annars är det mycket bokläsning som gäller, har två böcker från skolan som ska läsas ut och två böcker hemifrån som jag vill läsa ut - Mitt ordförråd kommer att bli överfyllt och fantasin lär gå på högvarv, inte mig emot direkt :D På lördag nästa helg är familjen även bjuden till min kompis Andreas där jag ska pröva på riktig fisk för första gången sedan mitten av 90-talet. Det ska bli spännande att se vad jag får ut av den kvällen!

Förutom att försöka gymma ett par gånger är resten av veckan oplanerad såvitt jag vet och jag hoppas att någonting dyker upp så småningom, jag vill ju ändå göra någonting utöver det vanliga. Fick mitt stipendie på 5000 kronor insatt på kontot i förrigår också, så jag har ju en del att sätta sprätt på iallafall, även om jag lär spara det mesta! Behöver ju resepengar om klassen nu kommer iväg till Spanien, samt Frankrike, Tyskland och eventuellt England som vi planerar att tågluffa till. Vet tyvärr för lite om det än för att skriva mer, så ni får hålla till tåls :)


Alltid lika faschinerande att titta på ett gammalt ånglok!


Ciao

Två kvällsliga funderingar

Det mänsliga psyket kan man aldrig förstå

Jag kommer aldrig att gilla tacos igen känns det som. Förra gången jag blev magsjuk hade jag ätit tacos, det var min första "riktiga" magsjuka och låg däckad helt i tre dagar. Det var 6 veckor sedan nu. Sedan jag åt det första gången på ett gårdstenskompismöte 2002 är det den enda rätt jag kunnat tänka mig att äta 7 dagar i rad och fortfarande tycka att den är god, den enda rätten jag alltid kunde se fram emot. Men magsjukan förstörde allt, trots att det kanske inte var tacosen jag åt som gjorde mig magsjuk så förknippar min hjärna dom två och fortfarande så här långt efter fick jag något som liknade kväljningar när vi åt och det gjorde att det inte smakade bra alls... Detta gör mig enormt ledsen, min favvomat är förevigt förstörd =(

Å andra sidan kan man ju tänka sig att det är kroppen som försöker utnyttja magsjukan till att få mig sluta vräka i mig tacos. Ätit så mycket som 6st på samma tillfälle en gång, jag som annars alltid bara äter två portioner. Ja det där psyket är lurigt.



Västtrafiks Dolda System

Jag har under en veckas tid bedrivit hemlig spaning på Västtrafik, kommunaltrafiken i Göteborgsregionen. Jag har nämligen blivit utsatt för långvarig mobbing och strategisk försummelse av detta bolag. Jag noterade därför under en skolveckas tid (5 dagar, tur och retur varje dag) all skit detta bolag skyfflade mig rätt upp i ansiktet. Tidigare undersökningar har inte varit hemliga och då har de överlistat mig, men den här gången blev resultatet helt annorlunda och förbluffande!


  • 4 ggr har bussen/spårvagnen varit mer än 10 minuter försenad
  • 3 ggr har bussen/spårvagnen varit mer än 5 minuter för tidig
  • 2 ggr har chaufförerna kört när jag stått 1 meter från dörren
  • 2 ggr har vagnen blivit stående pga. fordons-/spårvägsfel
  • Total tid jag stått väntande i onödan (genom missade byten osv.) = 77 minuter
Där har ni allt siffror som talar för sig själva. Jag hoppas någon högt uppsatt (VDn?) läser detta och får fram en förändring. Så här ska det inte behöva vara och det ska även tilläggas att det var en relativt lugn vecka ändå. Skärp er Västtrafik, bättre kan ni!



Ta det piano!

Efter regn kommer alltid solsken :) Efter en veckas regnande har vi nu haft det molnfritt och kallt tre dagar i rad. Yes! Äntligen! Nu känner man att vintern är i antågande. Hoppas att det snart kommer snö, mycket snö och snö som dröjer sig kvar.



Mitt i höstrusket, denna mörka och dystra årstid finns det ändå små ljusglimtar som värmer. En av dessa glimrande ljus är pianot. Att sitta och klinka i ett upplyst rum när regnet smattrar och vinden viner utanför fönstret, det är riktigt skönt. Sedan jag fick mitt keyboard i april har jag övat och övat, till ingen nytta trodde jag. Fingerövningar, små enkla stycken, stora handförflyttningar, skalor - allt jag kunde hitta på internet övade jag på. Men jag märkte inga resultat, inget alls, jag tyckte inte jag blev bättre, det blev inte enklare att lära sig nya låtar.

Men så för några veckor sedan började det lossna och nu, under de tre senaste veckorna, har jag lärt mig fler och mer invecklade melodier och snuttar. Sjukt hur saker och ting kan vända. Nu börjar jag även förstå och höra lite hur olika tangenter och toner hör ihop och kan kombineras - och det har jag inte lärt mig från internet!

Nu när läxorna hopar sig till enorma berg, lärarna pressar ur oss allt - till sista droppen, och när dagarna blir kortare och kortare, har jag äntligen något jag kan göra för att slappna av, men samtidigt koncentrera mig på. Tänker även göra ett seriöst försök att lära mig läsa enklare noter inom en snar framtid, kanske ägna lovet till det. Jag tror att genom det kommer det att öppnas upp ytterligare en högre nivå för mig när det gäller spelandet och kanske kan jag då komma igång på riktigt.



Tänkte avsluta med en liten fråga så jag får kommentarer ;) Har ni några bra, kända låtar (så jag hittar tutorial på internet) som innehåller en hel del keyboard/pianospel? Skulle vilja lära mig åtminstone delar av dem. Behöver variera mig så jag lär mig olika tekniker. Tack på förhand!

Mördarveckor

De finns där ute. De är oundvikliga, precis som höstförkylningarna, de är obarmhärtiga som de kalla nordanvindarna och oberäkneliga som de yrande vinterstormarna. Jag pratar om mördarveckorna. De inträffar ungefär 2-3 ggr per termin och är bland de värsta skolveckorna som finns.

Typiskt för en mördarvecka är ett stort antal läxor (4-5st), någon form av stort hemjobb (läsa 100 sidor) och även i de allra värsta fall 2-3 prov. Denna vecka är just en sådan rent ut sagt helvetesvecka. Jag har verkligen ingen tid över till någonting när jag kommer hem efter de långa dagarna eftersom det alltid är något som MÅSTE göras...



Nu har halva veckan gått, det är skönt, men så är de två jobbigaste dagarna kvar också. Då vi inte har tillräckligt med böcker måste jag läsa de där 100 sidorna till på fredag så att jag kan lämna dem till någon annan över helgen. Lägg till en enorm engelskadebatt på en 2-timmarslektion om skolundervisning och ett geografiprov på allt som har med miljön att göra och det blir inte så kul.

I helgen blir det desto roligare, vi har inga läxor till nästa vecka och det är Sverige - Danmark på TV. Ska till min kompis Andreas och kolla på matchen och äta god mat, spela spel och umgås våra familjer emellan - kul! Hoppas även på att kunna gå ut någonting, var länge sedan jag gick i skogen nu, nästan 2 veckor..

Till sist vill jag bara säga att jag aldrig trodde att jag skulle uppskatta gymmet så mycket som jag gör. Man får ur jobbiga saker ur hjärnan när man tränar, mår bra resten av dagen, blir piggare i allmänhet, känner sig starkare och har inga problem med höstrusket som skakar om Göteborg dag som natt nu i några månader framöver.



Om ni vill och orkar läsa min novell kommer jag att skriva den nu.
Den är skriven som om den skulle vara från tidsepoken "Romantiken" och vi jobbade utefter en färdig mall så jag har inte fått välja tid och plats själv!

Naiv som jag var, trodde jag att jag måhända hittat min beskärda del av stiltjen och freden, men när de första svarta molnen tornade upp sig på den skymningsröda himlen visste jag omedelbart vad som komma skulle. Likt en flock korpar när det väntas blodvite, rörde de sig olycksbådande och långsamt mot den bänk där jag för tillfället satt komfortabelt framåtlutad. De eggade mitt sinne och mitt tålamod, medan jag inväntade min broder med avsky och förakt.

 

Vi har en sällsamt lång och tragisk historia tillsammans, så lång att de första hundra åren nu börjat lämna mitt minne. Men jag kommer fortfarande ihåg den ödesdigra dagen som om den voro igår. Urskogens viskande blad berättade att jag var den som skulle föra balansen åter till jorden. Uppgiften var avsedd för mig allena, som straff för det brott Nadskon, min broder, i hemlighet begått. I ungdomens dårskap följde jag min känsla; jag ville göra gott, ville hjälpa andra. Att ständigt och jämt rädda liv, varje sekund, varje dag: ack så fel man kunde ha!

 

Regnet började falla i stora tunga droppar på min bruna klädnad när jag erinrade mig de första händelserna på hans nya mörka bana och avenyn tömdes fort på folk. Ett ensamt träd föll till marken av de tilltagande vindarna och flydde rullande ner för asfalten. Jag följde det med blicken fram till de blankpolerade skorna på den lilaklädde gestalten som vandrade uppåt gatan. Våra blickar möttes som så många gånger förr och jag hörde årtusenden av lidandens skrin eka i mitt huvud.

 

De blå blommorna i ett omkullvält blomsterstånd förlorade sin färg och sin glans, han var framme nu. Det var dags att bjuda upp till dans.

– Thedogeen, sade han oljigt och mjukt, det är dags att vi möts igen, det var ju ändå ganska länge sedan. Det är törhända inget Lissabon eller Pompeji det här, men det gör mig detsamma, på det jag svär. Att kunna se in i dina ögon, när du maktlös inför mina lekar står, det får mig leva lycklig i flera hundra år.

– Åh, likt Judas ligger ruttna och morallösa ord på dina läppar. Jag hoppas innerligt att Satans bädd är varm och skön, där du ligger och följer hans minsta bön!

 

Efter mina ord sades inget mer och över det var jag bara nöjd, det var för mig en hjärteseger av kosmiska mått; en som slår helt förblindad, har redan halvt förgått. Och med ens sprängdes glasrutorna i en närbelägen bod och rött vin sipprade ut över gatan – likt brustna hjärtan och rinnande blod. Jag tog skydd bakom en stinkande och överfylld skräpkorg och stod där emot hans förbittrade attacker med ett stoiskt lugn, vi visste båda att det inte tjänade någonting till. Av samma anledning klarade han sig undan de åtskilliga parasoll, gatustenar och parkerade fordon mina nordanvindar sköljde över honom, som när det stormiga havets vågsvall misslyckas att förrycka den ståndaktiga klippan.

 

Vi fortsatte i ett furiöst raseri, åskan dånade och regnblåsten rörde om i mitt hår. En dans uppåt avenyn gick virvlande lätt och som vanligt hade jag överhanden. Med ens märkte jag att allt kunde ändras så snabbt och så fort. En ilande blixt, från en mulnande himmel, slog i en gnistrande kaskad ned i mitt bröst. Pinad från de knastrande lockarna på hjässan till de kallfrusna tårna föll jag handlöst till marken. Först blev allt ljust och efter ett tag blev det mörkt, för en stund låg jag förblindad och lamslagen.

 

Mina enastående sinnen reagerade därefter raskt. Emot mig kom den svedda doften av mitt eget hår, blandat med den doft döende människor får. Den vibrerande, fuktiga luften talte om tretton oskyldiga personer den galne bragt om livet. Min eviga plikt gjorde att jag nödsakades stoppa striden, och som vanligt när jag över de döda gråter, väcktes de till det härliga livet åter. En snabb attack tog mig med storm och jag slungades likt en trasdocka mot Poseidons mässingstäckta kropp, så stel han nu var, denna gamla vän från förr. Hans bad sprack sönder med ett förfärligt knak och kallt vatten förde oss in genom teaterns dörr, med dunder och brak.

 

För första gången utan elementen fortsatte nu vår envig. En benpipa såg salongens ljus, en nacke vreds om och det blev plötsligt helt tyst, ingen sade ett knyst. Med bultande hjärtan och vilda ögon fick vi våra värsta fasor erfara. Efter hundratals strider och tusentals dagar, en skada, en svår sådan, bröt mot alla lagar. Det sanna blev falskt och lugn blev panik. Det omöjliga hade skett, så oförberett! Jag kände den förfärliga lukten av dödslängtan, den stack mig i näsan, fördunklade mitt sinne, började gnaga på ett gammalt minne. Ett läge fanns när jag kunde göra slut på allt, avsluta det vi kämpat om tusenfalt. Dock tvekade jag för länge en stund och han försvann med vinden på en sekund.

 

Som salt löses upp i skållhett vatten, försvann han kanske för gott den här natten, men säker jag endast blivit om jag döden honom givit. Detta fenomen gav nya förutsättningar till vår eviga strid, kanske kan någon vinna i sinom tid, äntligen kan jag kanske få frid – och med det absolvera den förfärliga börda jag haft, som sugit sig fast och tagit min kraft.

 

Jag makade mig ur det vanställda huset och ut på den härjade gatan, många hade då blivit skrämda av Satan. Jag gav dessa själar den sömn de alltid behöver, när de vaknade skulle de glädjas åt att stormen var över. Fylld av hopp och energi drogs jag till tångdoften hos det blå-gröna havet. En klar och hjärtlig röst fick mig att känna mig som hemma, från havet kom denna kluckande stämma:

 

– En evig strid ni tog er an, en god och en ond, men ingen vann.
Ett liv vägt åt strid är inte det rätta, er krigslust går aldrig att mätta.
Trots det måste du fortsätta lida, se såren blöda, höra barnen kvida.
Du tvingas ensam hålla balansen mellan människan och naturen, av detta påstående är du buren.
Du kunde aldrig gjort färdigt på striden, då skulle du med gått ur tiden!

Russian roulette with Messias

Nu ska jag skriva om skolveckan hittils, något som jag sällan kommer göra, men som jag just nu vill göra för det har hänt så mycket, både bra och dåligt och mittemellan. Jag tänkte att jag skulle börja med det negativa och avsluta med det positiva, så kan ni ju scrolla ner om ni inte gillar negativitet :P

Först och främst svenskan, eller för att vara exakt, svenskläraren Kerstin.



Hon lever kvar på 1800-talet och kör på de gamla metoderna. Hon har ett poängsystem på kursen där vi totalt gör uppgifter för 500p, en liten uppgift är värd max 30, en större max 60 etc. Går man dåligt på en 30-uppgift kanske man bara får 15 poäng på den, medan kman kanske får 25 om man gör den bra. I slutet av kursen kikar hon på hur mycket % av de där 500 man har och sen ger hon betyg efter det. Okej, det är bra, men när hon börjar dra avdrag för annat än resultat, ex för sena inlämningar, dåligt uppförande på lektionerna då går ju det in på betyget, och det ska det väl ändå inte få göra? Även om man missar att lämna in något pga. sjukdom/operation(!) får man 5p avdrag för varje dag sent den är inne. Sjukt, borde kalla dit skolverket eller nåt ;)

En annan lite tråkig sak är att vår "hörngrupp", vi sitter i hörnet i klassrummet, som alltid jobbat ihop och snackat tillsammans börjar förändras lite för fort för min del. Som Oxe (eller som person) gillar jag inte stora snabba förändringar. Fler har kommit in i gruppen, det har jag anpassat mig till jättebra, men nu mer sällan om de gamla, trevliga sakerna, utan istället en del ytliga skitsaker och annan rappakalja. Mycket pluggande har bytts ut mot annat nu när flera skaffat sig nya pojkvänner och vill ha kul med dem istället... Det är inte avundsjuka som talar nu tror jag, utan min studiemotiverade hjärna ;)



Så finns det ju gladare nyheter också, som alltid. Även ett fuskmynt har ju två sidor. Vi hade en 5-minuters improvisation på tyskan igår, jag som bara läst ett och ett halvt år blev lite chockad när jag fick reda att vi skulle göra det, men det gick faktiskt väldigt väldigt bra. Läraren var imponerad och vår restaurang-scen blev eftermiddagens bästa :D Fick även veta att jag fått ett stipendium på 5000kr, härligt härligt. Känns bra att man blir belönad när man sliter hårt!

Engelskan, mitt favoritämne går också vidare och jag blir bättre och bättre på den muntliga delen, något som jag alltid varit kass på, har blivit mycket bättre. Precis som de flesta andra ämnen. Nu sitter jag hemma och pratar på engelska med mig själv 10 minuter varje kväll innan jag ska somna. Appropå engelskan såg vi en fruktansvärt bra film på lektionen i onsdags. Goodbye Bafana hette den. Den handlade om Nelson Mandela och hans liv i fångenskap i 27 år och han och hans folks kamp för ett fritt Sydafrika. Den rekommenderar jag starkt till alla. Jag visste om Mandelas historia innan, men man fick en helt annat relation till honom och apartheid i allmänhet. Den var mycket stark och sorglig och jag blev förskräckt över hur nyligen detta ägde rum, ända in på 90-talet! Usch



För att göra inlägget längre och lite mer farligare ska jag även dra en kort historia om en händelse i tisdags. Innan vi hade religionsprov satt vi och busade mer varandra nere i hörnet då jag fick min smarta idé. På en lapp skrev jag "Vad är svaret på fråga 3? MVH Jannica" (En klasskamrat), sedan visade jag den för henne och då började vi slänga runt lappen mellan varandra, då ingen ville ha den på sin bänk när provet började. Den åkte ner på golvet, vilket gjorde att vi helt enkelt struntade i den. Sedan fortgick provet som vanligt, skrapande pennor, full koncentration. Men sedan blev tjejen vid bänken som stod över lappen klar och gick ut. Då slog det mig, om läraren skulle hitta lappen, då skulle det bli ett jäkla liv, med rivet prov och annat - kanske skulle jag berätta hur det låg till redan nu, för att undvika problem sedan, om han lyssnade på mig dvs. Men jag struntade i det och fortsatte skriva.

Någon minut senare reste sig läraren för att påbörja sin vaktrunda, karaktärsenligt kliandes på den kala hjässan. Han vankade av och an i klassrummet, jag började bli nervös nu, måtte han inte hitta lappen bara. Jag släppte nästan ur mig ett skri när han flyttade tillbaka bänken till sin ordinarie plats och blottade lappen på golvet. Den var nu fullt synlig - herregud! Precis då fick läraren en fråga och gick därifrån för att hjälpa till, han återvände därefter till katedern. Skönt, nu kunde jag fortsätta skriva, tänkte jag. Men, så lätt kommer man ju sällan undan, tyvärr. När provet nästan var över var vi bara några få kvar. Som av en osynlig hand drogs läraren upp ur stolen och började städa, någon någon annan lärare aldrig gjort där inne på de 2 månader jag gått där. Jag tror jag svettades som en hund i en bastu när han sakta men säkert gick mot lappen, sökandes med händerna längs golvet likt en blind gammal man. Jag visste redan då vad som skulle hända, allt var kört. Hjärtat dansade polka i halsgropen när hans hand sträcktes mot den lilla lappen. Han lyfte upp den, kollade igenom den på fel sida och jag väntad epå att han skulle vända på den. Men av någon ingripande kraft valde han efter att ha ögnat igenom första sidan att knyckla ihop den till en boll och slänga den i papperskorgen. Jag var räddad.

Tack för att ni läste återigen, även om jag den här gången mest skrev för att få ur mig allt som virvlat runt i huvudet den senaste tiden. Det är även därför jag inte orkat korrekturläsa den :P

Ciao

RSS 2.0