Förlorad snö

Här kommer första delen i min senaste novell. Den är lång, så jag förstår om du inte vill läsa. Men jag tycker du kan ge den ett försök iallafall. Man kan kopiera in den i word och skriva ut om det är jobbigt att läsa på datorn. Det är min första långa novell, tänk på det när ni (förhoppningsvis) ger kritik! Är du intresserad av resten är det bara att fråga :)

Förlorad snö



Storm

– Jag kommer snart. Jag ska bara ta mig en titt nedåt forsen till! Min röst fann sin väg genom de kala träden i dalen och nådde mottagarens öron.

– Okej, men kom ihåg att vi ska ses vid lägerplatsen senast vid sex, annars blir du mat åt vargarna! löd svaret svagt från den andra rösten som redan var på väg bort.

Jag stod stilla i några minuter och blickade ut över landskapet runt omkring mig. Vitt var ordet. Vart jag än vände blicken var det som om någon lagt en vit linneduk över skogen. Barrträden bågnade under tyngden av de väldiga snömassorna, de små växterna låg tillfälligt begravda under skaren och buskagen som täckte bergväggen till höger om mig, när jag vandrade ner för bergssluttningen, var fyllda av detta vita guld. De små djur som klarar av att gräva genom tjälen låg nog varmt ombonade i sina tunnlar.

 

Snön hade kommit några veckor tidigare – över en natt hade landskapet förändrats från det bruna, förmultnade och dunkla utseendet av höst, till den glittrade vita natur jag nu hänfördes av. Det hade bara snöat en enda gång denna vinter, vilket hörde till ovanligheterna, men eftersom det varit extrem kyla hade snön stannat kvar en längre tid. Jag satte försiktigt ned ena foten efter den andra på den smala stigen som ledde runt den sista klippan utav många. Den var otrampad och därför nådde snön mig halvvägs upp på vaderna. Händerna höll jag böjda, uppe längs sidorna, som om jag väntade mig att något skulle hända. Skogsliv var jag van vid och jag visste att under det vackra snötäcket kunde förrädiska rötter ligga och vänta på en oförsiktig fot. Jag greppade en björk och svingade mig runt den för att runda spetsen på berget och stannade sen upp. Jag hade hittat det jag var ute efter.

 

Tjugo meter granitstensberg nedanför låg den frusna forsen. Frusen betyder inte död, eftersom dess brusande hördes ända upp till den platå jag befann min på. Det syntes klart och tydligt att det kraftiga vattendraget var det som bestämde här omkring – längs kanten låg omkullkastade träd med uppslitna rötter, penetrerade berg vars rundade kanter antydde en tidigare nedslipning av den flytande hänsynslöse snickaren. Allt detta stod nu helt stilla i vinterskrud. Jag satte nästan andan i halsen när solen tittade fram bakom molntäcket och lyste upp de miljontals skimrande iskristaller som befann sig i den väldiga sänkan nedanför mina fötter. Det blixtrade och gnistrade i cirklar och i diagonaler, från höger till vänster, från vänster till höger i ett mäktigt skådespel orsakat av solens samspel med trädtopparna och dess skuggor.

 

Jag tvingade mig själv att vakna ur den trans landskapet försatt mig i, jag hade fler saker att uträtta. Än var det drygt en timme kvar och om jag skyndade mig tillbaka skulle det bara ta tjugo minuter att nå lägret. Tiden spelade faktiskt inte så stor roll, jag kände mig tvungen att ta mig ner till forsen; en önskan om få känna den klarblå forsen porla mellan mina fingrar, se de vackra isformationernas abstrakta konturer, känna doften av den kyligt rena luften och samtidigt njuta av vattnets rogivande kluckande under isen. Jag började ta mig nedför branten, försiktigt och metodiskt. Meter för meter avverkade jag på min nedfärd, men plötsligt tog stigen helt sonika slut. Till min stora förvåning hade jag heller inte kommit så värst mycket närmare forsen. Jag satte mig på ett kantigt stenblock i närheten och grubblade över hur jag skulle ta mig ner den sista biten. I samma stund gick solen i moln i tysthet, medveten om att den inte skulle förgylla den här dagen något mer. En kall vind blåste upp mitt axellånga, blonda hår i ögonen och kylan bet i kinderna. Det skulle bli en kall natt.

 

När jag drog bort håret från ögonen fick jag syn på den kolsvarta himlen i fjärran. Det var mörka moln, fyllda av ondska och oväder. Med solens bortgång var magin bruten och kluckandet triggade nu upp hjärtrytmen ytterligare. Något kändes fel, molnen rörde sig mycket fort och var på väg rakt mot mig, som om de sett ut ett offer. Jag gav upp planerna. Utan solsken tedde sig forssänkan lika mörk och dyster som resten av skogen. Vinden började tillta och molnen skulle snart vara över mig. Inget jag någonsin sett liknade mörkret som fyllde himlen. Jag började springa för mitt liv uppför den smala stigen, samma stig som nyligen varit så full av ljus och hopp.

 

Jag rundade återigen björken och var halvvägs upp när molnen var över mig. På en sekund förändrades stämningen i luften. Det var som om allt stannade upp för en sekund. Det enda som rörde sig var min ångande andedräkt som snabbt avdunstade och kristalliserades. Ilningarna for längs ryggraden, ändå stannade jag upp, gav upp och såg upp, in i mörkrets hjärta som svävade ovanför mig. För en sista minut var det lugnt och stilla, när stora korn började falla fridfullt och fyllde tomrummet mellan himmel och jord.

 

En enorm smäll genljöd plötsligt i dalen. Som ett startskott för vad som komma skulle dunsade två murkna furor ned från en höjd, åtföljda av jord, mull och träflis. Ur det tomrum som skapats kom ett vitt moln fram med en väldig fart och innan jag han göra mig beredd for stormvinden emot mig med full kraft. Det fladdrade till i jackan och snörningarna slog mot benen, rapp efter rapp. Det började bli farligt att vara så nära stupet. Instinktivt sökte sig blicken några hundra meter bort, till barrens och rotvältornas skydd. Kunde jag komma dit skulle jag vara i säkerhet. Jag böjde mig ned och tog skydd från vinden bakom klippan. De löst sittande remmarna från munderingen surrade jag fast hårt runt den bruna pälsjackan och jag knöt även snörena på de robusta kängorna. Det skulle bli en farlig färd och säkerheten kunde inte negligeras.

 

Innan jag ställde mig upp blickade jag ned över kanten och såg de ståtliga trädstammarna ligga knäckta och lemlästade till oigenkännlighet och för första gången var jag rädd. Vinden for nu åt alla håll och letade sig in bakom klippan och trängde in i mina öron med sitt vinande. Jag reste mig upp och började fort tillryggalägga den sista sträckan. Mina spår hade redan börjat fyllas med nysnö och det var halt och slirigt att röra sig, samtidigt rasade fler träd från ovan och jag bedömde att om jag inte kom fram snart skulle det kunna gå riktigt illa. Mitt i detta vit-gråa inferno hade jag nu klarat av den värsta biten och jag började småspringa fram. Skogen var inte långt borta och jag kostade på mig ett litet leende under det tjocka halstyget.

– Tjugo meter kvar... tänkte jag högt, men rösten försvann i mörkret så fort den lämnat mina läppar. Tio meter... Fem meter... framme!

 

Hela kroppen fylldes av lättnad när jag nu stod stadigt med båda fötterna på den säkra sidan. Triumferande vände jag mig mot dalgången och reste armarna i vädret för att hylla min bedrift. Men ack så farligt det kan vara att ta ut segern i förskott, för plötsligt bytte vinden riktning och gav min rygg en illvillig knuff. Vacklande försökte jag hålla balansen genom att vicka kroppen fram och tillbaka och för en stund verkade jag ha lyckats, men under snön, under mina fötter och skor, låg en förrädisk ismatta. Den hade fått nog av bördan och släppte taget om kanten. Förskräckt kanade jag nedför branten och jag såg hur stupet närmade sig. I panik snurrade jag runt åt höger och jag fick syn på en ensam liten växt. Jag satsade allt på ett kort och flängde mig mot den med båda händerna utsträckta. För en sekund kände jag mig tyngdlös och kraftlös, sedan greppade jag växten och fallet bromsades.

 

Jag låg nu med huvudet i snön och vågade eller kunde inte lyfta blicken vare sig upp eller ner, rädd för vad jag skulle få se. Jag kände hur benen dinglade på toppen av stupet. Trots det vågade jag inte göra något, utan hängde där orörlig, med ett så hårt grepp om den lilla plantan att knogarna vitnade under läderhandskarna. Skogen beslutade sig för att göra mitt val enklare. Den stackars vinterfrusna ljungväxten klarade inte att hålla sig kvar vid det ställe den levt hela sitt liv, utan knäcktes av och gled ner den sista metern innan den började falla fritt. Den föll mot sitt slut, mot sitt öde - ett öde den inte valt själv och inte kunde göra någonting åt. Det sista den förnam i det virvlande vita infernot var de sprattlande rörelserna av en lika hjälplös människa.

Sen slog den i marken


Kommentarer
Postat av: monica

Vilken spännande novell! Hissnande att läsa.

Rikt språk, och vilken talang du har att skriva!!!

Forsätt med detta! Ps bilden passade verkligen in på novellen! Ds

2010-02-02 @ 16:32:35
Postat av: Louise

Spännande på slutet särskilt =)

2010-02-02 @ 17:58:41
Postat av: Carro

Jag ska snart läsa andra delen : )

2010-02-04 @ 22:08:12
Postat av: Monica

Nu har jag läst de andra delarna av din novell!

Jätteimponerad av ditt skrivande Jonas, du borde kanske skicka in denna!

Jag tänkte att vilken film detta hade blivit, ett spännande manus =)

Du har då verkligen skrivartalang, som det vore synd att slösa bort. Hör av dig om du skapar något mer.

Mvh Monica

2010-02-08 @ 17:03:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0