Något som gör mig sur

Tjo!

Detta är mycket klagande, passar det itne så strunta i att läsa :) Nu är ni förberedda, så skriv inte efteråt på att jag är så otroligt negativ eller nåt!
Läste någonstans häromdagen om lite olika saker som gör folk riktigt sura och det var en mängd saker där som jag tyckte var väldigt barnsliga. Dessutom kunde jag inte komma på något som gör mig riktigt sur. Trodde att jag kanske inte hade nåt sådant, men oj vad jag bedrog mig. Har kommit på min surhetsframkallare nu.



Det jag är absolut surast över är att folk tar för givet allt jag gör, och det är inte bara såna jag bara känner lite granna, utan det är till och med riktigt nära vänner som gör det och så har det varit under en mycket lång tid.
1. Jonas oroar sig alldeles för mycket inför prov och grejer, när han inte behöver det.
2. Jonas behöver inte plugga som alla andra, utan han kan allt som kommer på proven när det väl är dags.
3. Jonas oroar sig alltid i onödan efteråt, när han vet att han garanterat kommer att få bra på provet.
4. Jonas överdriver och överarbetar allt. Han ska jämt skriva ner varenda detalj på proven trots att det inte behövs.
4... Jonas skulle aldrig kunna ta ett sämre resultat. Det skulle vara en katastrof för honom.

Nu kanske detta låter konstigt, men det är exakt de här sakerna jag fått höra under mycket lång tid och de är inte påhittade. Sen förstår jag väl att det ligger mycket skämtsamt i det också, men det har hänt så länge nu att folk verkar ha börjat tro på det själva... Och med folk menar jag inte en eller två individer nu, jag syftar inte på någon speciell över huvud taget. Stött på tiotals och åter tiotals som någon gång uttryckt det här och det är omfattningen som gör det värt att skriva ner det.

Det hade varit något annat om påståendena stämt, men det gör mig sur eftersom det i verkligheten är så att jag pluggar av den anledningen att jag inte kan det som kommer på proven, det är så man klarar av dem. Att jag inte behöver plugga lika mycket för jag kan det mesta eller har lätt för att lära: Har ni någonsin frågat hur mycket tid jag lagt ned på att plugga? Att jag lär mig och tar med onödig fakta som inte kommer på proven: Jag lär mig på mitt sätt, och du på ditt.
Det finns inget som är så jobbigt som när man lagt ner tiotals timmar på att plugga på något, när man kommit till provet och gjort sitt absolut yttersta, och sen komma ut och få höra att man är negativ, överdrivet orolig, att man kommer få MVG så lätt etc.
Visst är det så att det för det mesta går bra, men skulle det gå dåligt en gång och jag visste att jag gjort vad jag kunnat, inte hade det gjort mig något alls då inte.

(Som en liten parentes: Det värsta du kan säga till mig är att jag av alla människor inte borde klaga så mycket; som om det jag klagar över skulle vara mindre värt. Nu har jag har varnat er!)

Detta är inget jag gått och burit ett tag och låtit växa, utan det är saker jag säger varje gång någon kommer med ett av dessa påståenden om mig. Det är visserligen ett klagoinlägg, men jag skriver det mest för min egen skull. För att få det nedskrivet och cementerat. Även om jag använder du/ni i inlägget så ska ni inte ta åt er.
Jag vill bara påminna alla om att inte ta allt för givet och att tänka på vad man säger ibland.
Dessutom (Detta tycker nog fler än bara jag): Gör jag något fel, som retar er eller som är allmänt jobbigt. Säg bara till så löser jag det på en gång, istället för att jag troligen omedvetet går runt och gör någonting jag tycker är harmlöst, fast som du inte tycker om!

Ciao

P.s. Resorna är inte bokade eller bestämda än, det var bara önskemål. D.s.

Nummer ett är överskattat

Normalt sett brukar jag vänta tills någon kommenterat på förra innan jag skriver ett nytt, men hade massa tankar som jag behövde skriva ner :D

Först och främst märks det att jag går på universitetet i undervsiningen och det gillar jag.
Resultatmässigt har jag alltid varit bäst i klassen, varit den som alltid får (nästan) alla rätt. Vet inte om det beror på mig eller att uppgifterna var lätta, men det var så det var. På gymnasiet visste jag redan nästan allt som vi gick igenom på de flesta lektioner och det var inte så krångligt att få bra resultat.

Nu har det hänt två underbara saker.
1. Jag vet att jag inte kan mest, jag vet att jag resultatmässigt inte är bäst.
2. Det finns betydligt äldre och erfarnare klasskamrater. Av dem kan JAG nu få hjälp och de är MINST lika pluggintresserade som jag är!

Detta innebär att jag
1. Slipper all stress, press, alla höga förväntningar och framförallt att vara en av de få som vill plugga.
2. I och med att jag numera har flera fel och inte kan allt gör att jag nu äntligen får KÄMPA mig upp, jag ligger inte i topp utan får sträva efter att komma dit!



Man hör historier om ambitiösa människor som brutit ihop efter att de någon gång misslyckats, som inte klarar av att det går dåligt efter att alltid legat i topp. Detta är inte jag. Jag älskar det av hela mitt hjärta :)
Jag blev fylld av glädje inombords när jag såg alla "fel"-markeringar på min sammanfattningsuppgift; jag är glad att jag hamnade på övre halvan, men inte alls var bäst på test-tentan i ordkunskap.

Detta är en av två grejer jag tänker skriva de närmaste dagarna. Nästa ska handla om en annan trevlig sak =)

Panik, oro, ångest och hela köret

Det känns inte bra just nu. Har bara gått de första två dagarna i och för sig, men har inte världens bästa känsla, milt uttryckt. Programmet har visat sig skilja sig bra mycket från det intryck jag fått från de 250 ord på internet om det innan. Dessutom är det en stor klass på 67 elever med många grupperingar redan nu vilket jag inte gillar.
Till råga på allt har jag nu börjat tvivla på att det verkligen är rätt program jag går på. När allt kommer omkring är 3 år väldigt lång tid och är det inte något man verkligen känner, ja då kan man ju såklart börja fundera. Kanske var det stressen i våras när man inte riktigt fick bra tid över att fundera. Kanske så är det mitt stora problem att jag inte vet ens en gång vad jag vill bli för något? Jag har ju noll koll vad jag ska bli, har ingen superdröm eller förhoppning.
Så kanske vill jag hoppa av.

Men vad finns då i vakumet som uppstår? Det är några månader och det hinner man knappast hitta jobb på i Göteborg. Vill nämligen läsa någon kurs åtminstone i vår isåfall. Och det där vakumet är inte heller riktigt bra att bara sitta och rulla tummarna i. Då är risken att jag blir helt slö och inte studerar vidare alls, eller nåt sånt. Dessutom drar jag isåfall mer pengar än jag får in och det är inget som är positivt.
Kanske är det ändå bäst att gå kvar?

Det kan ju bli bättre, men att lägga ut tusenlappar på litteratur och till det mycket tid, på en grej man inte känner helhjärtat för. Och gå det i tre år? Det är inte lätt det heller. Just nu har jag ännu inte köpt litteratur och jag är relativt fri från band till programmet och så, det vore idealistiskt att bryta nu om någon gång. SYOn vore guld att prata med, men finns itne tillgänglig på ett tag.
Resonemanget går bara i cirklar och jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Det skapar ÅNGEST, på riktigt. Mår sämre än jag någonsin kan minnas. Tänker på det konstant, får ingen ro och kan inte slappna av ens en stund. Det är ett tufft val och mycket som kunnat gjorts för att förhindra det. Men misstagen är gjorda och problemet kvarstår.

Tog mig flera timmar att komma fram till att det är bäst att sova på saken, gå morgondagen och tänka mer över helgen. På måndag kan jag prata med SYOn. Men sen måste jag fatta beslut snabbt, för litteraturen kommer behövas snarast.
Att det tog så lång tid att tänka är verkligen ett tecken på att allt inte står rätt till innanför pannbenet just nu. Oro, förvirring, hopplöshet, you name it. Sjuk situation som uppstått. Hoppas på den bästa lösningen, men för en gångs skull litar jag inte ett dugg på mig själv.

Dagen D

Sommaren är över nu. Det enda som påminner om hur sensommaren brukade vara är getingarna.
Kalla vindar, regn, blåst, åska och strömavbrott. Man skulle kunna tro att det snart var oktober! Hur som helst är det gamla över och i och med hösten kommer vi in i en ny fas av året och en ny fas i mitt liv.



Morgondagen är början på mitt nya liv kan kan lite smålustigt säga, då börjar jag på universitetet. Det råder blandade känslor. Jag är stolt över att vara här och det känns som att det är dags att bli vuxen nu. Inte det "nu blir jag vuxen" som jag kände när jag började på gymnasiet, utan nu är det på riktigt. (Får känslan av att det alltid kommer låta såhär).

Som vanligt snurrar miljoner tankar runt i huvudet. Vilka klasskamrater får jag? Hur kommer jag trivas? Vad kommer vara nytt? Kommer jag klara av det? Vad händer om jag misslyckas? Vad kommer jag lära mig? Hur kommer jag själv att se ut och vara om tre år - Densamma eller helt förbytt?
"Hur kommer min framtid att se ut?" kort och gott.
Imorgon får jag några svar iallafall och som vanligt målar jag upp massa jobbiga scenarion i huvudet. Det är säkert någon nedärvd försvarsmekanism i huvudet som sätts igång. Varje gång jag får den känslan visar sig verkligheten vara alldeles bra, god och mycket bättre än jag vågat hoppats på, så jag ser fram emot att bli överraskad och överraska mig själv imorgon när jag tar de första stegen in på Göteborgs Universitets vördade mark.



I och med det tar jag även de första stegen mot att börja nästa förvandlingsfas i mitt liv. Ge mig en stund så ska jag förklara lite närmare. När jag började på Burgården var det minst sagt nervöst. Jag skulle gå i en klass där jag inte kände någon. Jag hade tyckt att livet varit allmänt tungt ett bra tag och jag var allmänt trött på allt. Efter att ha pratat med en del personer och så småningom kommit på bättre tankar om alltsammans kände jag att det var chansen att börja förvandlas till något bättre, det var inte kul att vara den person jag varit innan. Så när jag började ettan passade jag på att ändra stora delar av min livsstil, kroppsligt och mentalt. Det steget var oerhört behövt och lyckat. Så här i efterhand har jag nog aldrig mått så bra som mina år på Burgården!

Sen tog den tiden slut och lovet fångade mig i sitt grepp. Från en början tänkte jag att det skulle bli utmärkt att softa igenom det, inte tänka på nåt och bara låta saker vara och ladda batterierna. Men så funkar inte jag märktes det senare, det är en erfarenhet jag får ta med mig. När jag skulle vila upp mig blev jag förslappad, trist, tråkig och började göra massa dåliga saker som jag inte gjort på länge och det kände jag mig besviken över.

Många mål från när jag började gymnasiet är uppnådda och det är berömvärd! Men några finns kvar och så länge de gör det tänker jag bannemej inte klippa mig!
Hur som helst så behöver jag något som får mig in på den goda banan igen, den väg som jag egentligen vill leva. Därför tänker jag sätta upp lite mål som gäller från och med imorgon, 1/9-10. Starten på den nya fasen i mitt liv. Det är svårt att hålla vissa saker och ofta kan jag bryta löften jag ger till mig själv. Men när andra blir inblandade är det mycket lättare att hålla sig till dem!

*Gå på gymmet minst 3 gånger i veckan
*Inte käka snacks och godis eller liknande. Men gör givetvis undantag av artighetsskäl.

*Välja mer det som känns rätt än det som är bekvämt
*Jobba mycket inåt, på självkänsla, självförtroende osv.
*Tänka mer på andra människor
*Att aldrig ge upp och inte vara livrädd för att misslyckas

Finns fler saker, men man ska inte lista för mycket, så ser det bara jobbigare ut än det är. Tyck vad ni vill om min lista och mitt liv. Men var iallafall medvetna!



Ciao


Alkohol

Jag får ofta frågor om alkohol och mest handlar de då om varför jag har säger nej till denna rusframkallande kolförening. Nu tänkte jag lugnt och metodiskt gå igenom hur det kan komma sig att jag gjort mitt val.

Låt mig börja med att säga att jag absolut inte hatar alkohol och jag är inte heller en aktiv motståndare till drycken på något sätt. Det är så fel man kan ha.
Jag har gjort mitt eget val och respekterar andras att dricka alkohol, så länge man inte skadar någon till följd. Precis samma inställning som jag har till allting annat.



Det finns tre typer av alkoholdrickande. Den första, och vad jag vet även den största, gruppen är de jag kallar lugna drickarna. De dricker till och från, även någon vardag då och då, men i små till måttliga mängder. Ibland är det för att stressa av, ibland är det till en god middag, ibland bara för att få till en trevlig stämning till kvällen. På tillfällen kan det även bli lite mer, men man ser ändå till att det inte blir alldeles för mycket. Dessa personer fattar bra beslut även med alkohol i blodet och har förnuft nog att veta sin egen gräns. Det finns ingen anledning att vara emot och ogilla dessa personer över huvud taget.

Därefter har vi de sämre drickarna. Dryckesvanorna är olika och det finns inget som stämmer in på alla, men det som karaktäriserar denna kategori är bristen på vett och kontroll. Antingen dricker man extremt mycket vid ett och samma tillfälle. Anledningen kan vara att man ska "ha så jävla kul", "festa till max" och "leva i nuet". Detta slutar ofta i spyor, minnesluckor och dåliga ageranden. För mig är detta lugnt, men själv ser jag inte någon som helst vits med det.

Vad som inte är lugnt däremot är de som dricker, och nu behöver det inte vara några kolossala mängder alls, och som sedan skadar sig själva eller andra. De kan köra onyktra och riskera liv, bli våldsamma och misshandla folk eller vara störiga och jobbiga i allmänhet. Där gör de enligt mig ett stort misstag, när de tar sig friheten att påverka andra negativt utan deras medgivande. Vad som är ännu värre är, är att de gör om samma sak igen.
Oansvarsfullt och korkat

I dessa Valborgstider tänker jag främst på de 40% av alla ungdomar som ger sig ut med syftet på att bli "redigt fulla". Ungdomar som senare hamnar både i fylleceller och på löpsedlar. Tiotals super sig medvetslösa, en 15-årig pojke misshandlas, rattfyllerister fångas, fester spårar ur totalt och våldtäkter och annat hemskt sker. Listan kan göras lång. Det är den här trenden, som faktiskt är på uppåtgående, samt deras inställning till alkohol som ibland gör mig riktigt förbannad.

Men min motivering, den har ni hittills inte fått höra
Förutom de många sup-dig-sönder-och-samman-traditioner vi har, såsom midsommar, valborg och andra liknande tillställningar (som annars är väldigt trevliga) finns det även några andra anledningar till mitt val som icke-drickare.

För det första vill jag inta ta till någon yttre hjälp för mina egna svårigheter. Enda sättet att klara något svårt på lång sikt är att lösa det på egen hand, utan hjälp. Först då blir problemet grundligt löst och inte framskjutet eller utbytt mot ett annat. Därför är det för mig ingen vits i att använda alkohol för att må bättre, få mod till att göra grejer, för att slappna av eller för att glömma problem.

Sedan finns det även följder av att dricka alkohol jag inte gillar. Att minska kontrollen över mig själv för något tillfälligt är något jag inte frivilligt utsätter mig för. Det är avsevärt mycket värre för mig att beröva mig min kontroll, än vad det blir bättre av att få ett rus.

"Varför inte ens testa?" säger många. Jag säger: "Varför testa?" Bara för att någonting är så vanligt förekommande betyder det inte att det är rätt för alla. Det finns inte en chans att vi kan testa allting, så vi kommer alltid få välja vad vi tycker är viktigt helt enkelt. Jag tycker inte alkohol är viktigt, låt mig då själv göra valet att inte prova den där ölen, smutta på det där vinet eller smaka den där drinken.

Faktum är att varje förfrågan, varje inbjudan och varje övertalningsförsök ger mig en egen alldeles speciell ruseffekt. Jag känner mig stolt över mitt val, jag mår bra av min vilja och jag är glad över att gå min egen väg - den känslan är genuint god, kommer inifrån och kostar inte ett öre!



En fuskande förlorares försvarstal

Vill börja med att säga att det är rätt faschinerande att människor och framförallt då vi svenskar är så duktiga på att komma på ord och benämningar på allting. Allt från mysfarbröder till faschionistor till beskrivande ord som bonusbarn och kylskåpspoesi. Jag älskar språk i allmänhet och det mår bra och får näring av nya ord och uttryck. Men det finns ett speciellt som jag faktiskt avskyr extra mycket och det är "dålig förlorare". Det är ett ruttet begrepp, fyllt av negativ laddning och används för att ge namn på ett av de värsta personlighetsdragen genom världshistorien, långt värre än hycklare och parasit!
Jag ska nu objektivt utforska detta fenomen



Igår, idag och imorgon används ordet för att sätta ord på någon som inte kan släppa en förlust. En person som inte klarar av att förlora. Någon som förstör för omgivningen och suger glädjen ur vinnarna. En person som helt enkelt inte är lämpad att spela något spel alls och borde få hjälp fortast möjligt.
Ironiskt nog förlorar den dåliga förloraren ofta mer än han vinner, vilket bidrar till spridningen ytterligare.

En sådan person tillskrivs en "störning" som är onormal och frånstötande. Dessa personer undviker man att spela med till varje pris! "Han eller hon får ju ett psykanfall om jag skulle vinna!"
Trots det ger man sig ändå in i spelet med dem till sist, bara för att retas lite, för att få se den där viltsinta sidan komma fram ännu en gång. Det är skrattretande, javisst, men lockar samtidigt till skratt. Man har alltså stämplat personen med en onormal störning, leker med dennes känslor och skrattar honom dessutom i ansiktet!

Ur den dålige förlorarens, från och med nu kallad psykpatientens, synvinkel händer följande: Han kan leva med skratten, de gör honom inte det minsta. Han kan bara inte förstå vad det är som är roligt. Sällan skrattar folk så mycket som när han förlorat och tappar behärskningen - mer än de skrattar åt humorprogram, mer än de skrattar på födelsedagskalas. Vid dessa speciella tillfällen skrattar man till och med mer än när en stackare blir blåst i live-tv. Psykpatienten förstår verkligen inte skrattet över huvud taget.

För nog måste det väl ändå vara så att det sker någonting speciellt vid tävlingar, annars skulle inte allt vara så fruktansvärt förändrat just då. Vi fuskar genom hela livet, säljer oss som den snällaste, underbaraste personen i världen, ler och ser glada ut, även om vi innerst inne hatar personen vi pratar med. Vi utnyttjar kontakter för alla möjliga tjänster och vi bedrar ändå varandra mer eller mindre om det ger oss chansen att lyckas eller må bättre. Nu säger jag inte att detta gäller alla, men det gäller absolut och precis de personer som skrattar åt psykpatienten. Han gör precis som dem, fuskar och ljuger, skillnaden är att han gör det i ett spel, inte i verkligheten.

Men jag är inte här för att anklaga någon, nej, jag är bara här för att beskriva verkligheten som den är. Och är det inte så att, som verkligheten ser ut, uppmuntras man till att ta för sig, ge järnet, skapa sin egen framtid på sina villkor, att aldrig ge upp. Allt detta med det kraftiga slagordet "It ain't over til' it's over" som grädde på moset!
Det är detta som gör psykpatienten förvirrad. Han vill segra, han bryter jante som så många andra numera och han säger att han ska vinna. Han ger aldrig upp och tar till det som krävs för att stå som segrare. I spelets värld är denna småfifflare plötsligt en bov, någon man binder fast och slänger gråpord på.

Hur kan då detta komma sig? Undrar han efter ytterligare en dag av förföljelser från det rena spelets förkämpar. I sin stilla ro tänker han att det bara finns en förklaring. Dessa människor, fyllda av hat mot psykpatienten och mot det han gör, måste själva ha samma tankar som honom, de måste finnas där inne nånstans, därav de starka reaktionerna! Regler finns, men går att brytas, det görs hela tiden och ger inte upphov till det beteende han utsätts för.

Nej nej, det är dessa tabubelagda tankar hos de laglydiga spelarna som skapar reaktionerna! De ligger där inne och ruvar, men tillåts inte komma ut. Istället stängs de inne och projiceras till hat mot den som gett sig själv fria tyglar, en människa som skiter i alla krångliga spelregler vi tvingas följa - en person som inte drar sig för något och är stolt över det.
De förkastar och förlöjligar denna person, som de alla innerst inne själva skulle vilja vara!

Hoppas det var roligt och intressant att läsa, för det var fruktansvärt kul att skriva!
Ciao


Del 2 av 2 - Ett decennium ska börja

Nu har ni fått veta lite bakgrundfakta, lite information om mitt liv hittils. Visst är det kul att titta tillbaka, se vad som hänt, vilka val man gjort, vilka fel man gjort (brygghoppsstukningen i Gävle!), eller framförallt, det man gjort rätt! Fast allt där där har redan hänt, det är passé och går inte att påverka över huvud taget.

Något som kommer att ske, och som går att påverka, är framtiden. Denna sak som är oviss ända fram tills den blir verklighet, för att sedan för alltid försvinna bort i tiden. Hur det än är med den saken måste man ändå få drömma om en framtid, planera den, samt göra upp planer och mål - utan mål blir det mesta tråkigt, och framtiden vill vi ju ska vara rolig! =)


Framtiden av Antonio Riveras

Vad kommer då hända mig nästa decennium? Vad tror jag själv, hur kommer det att gå?
För det första börjar och slutför jag nog min utbildning, alltså blir jag utbildad till något! =) Förhoppningsvis får jag även mitt första jobb under dessa år om allt går som det ska. Kul - det ser jag fram emot! Vad det kommer att vara för yrke har jag däremot ingen aning om :P
Som tur är vet jag iallafall vad jag gillar; språk, naturen, psykologi, resor, äventyr och "främmande" kulturer - det finns en hel del. Ska försöka förverkliga och ta tillvara på så många som möjligt av intressena nästkommande 10 år och hoppas samtidigt det är något eller några av de här sakerna jag kommer jobba med.

När det gäller boendet vet jag faktiskt inte. Det kan mycket väl hända att jag stannar här i Sverige decenniet ut och det är ingen fy skam det, Sverige är ett riktigt bra land! De svenska universiteten kostar gratis att gå på och har riktigt bra utbildningar, och det är ju bra eftersom jag lär spendera några år där!
Fast som sagt, jag vill utomlands och dyker det upp en tillräckligt bra möjlighet eller erbjudande så kommer jag att ta chansen och då vet jag inte när jag kommer tillbaka ;-)


"I want to see mountains again, mountains Gandalf!"

På den personliga fronten hoppas jag först och främst att jag om tio år kommer sitta här och vara glad över att jag har kvar alla mina kompisar från gymnasiet. De har betytt och kommer betyda mycket för mig och jag hoppas att jag betyder något för dem med, även om 100 år =D
Precis samma sak kan jag säga om min familj och släkt, oerhört viktiga! Svårt att motivera, det bara är så, lika bra känsla varje gång man är runt er, den släpper man inte så lätt. Hoppas ni inte släpper mig heller, låter mig driva bort mycket längre ifrån än jag redan är ;)
Andreas, under 10-talet kommer vi att nå 20 års erfarenhet of each other. Hoppas på en strålande framtid för både dig och för mig, vad som än händer!


Ett hjärta till alla, även de som inte läser min blogg!

Önskelista 2010-1019 (Utan inbördes ordning)
- Resa till Nya Zeeland, Kina, Island eller USA
- Hitta en utbildning/jobb jag älskar
- Ja den där kärleken, den önskar jag mig också
- Att Mayaindianerna räknat fel, att världen blir sams och att jorden börjar må bra igen

Mina nyårslöften 2010-2019
- Vara ärlig mot mig själv
- Hålla mina löften
- Lära mig att känna empati och göra mer för andra

Gott Nytt 2010
Önskar Jonas Hjert


Del 1 av 2 - Ett decennium har gått

Ja nu sitter man här och dricker vaniljte i december 2009. Ett 00-tal (Säger man så?) går mot sitt absoluta slut. Det har alltså gått tio är sedan millenieskiftet. Nu när man ser tillbaka har tiden gått förvånansvärt fort, visst dagarna, månaderna och åren kanske inte känns som om de har gått fort. Men 10 år har bara flugit förbi känns det ändå som. Jag skippar att analysera 2009 som man brukar, utan tar de senaste 10 åren allesammans istället!


Stolt Jonas år 2001 och en engagerad Jonas år 2009

Ja under 00-talet har jag alltså levt största delen av mitt liv och det är härifrån jag har flest minnen och det mesta i mitt liv faktiskt har hänt - Iallafall de saker som jag anser vara betydelsefulla och minnesvärda idag. I världen är det till exempel 9/11-attackerna, tsunamikatastrofen och alla dessa krig, men också bra saker som Obama som president, ökat miljöengagemang och bättre samarbete mellan länder.



När det gäller mig själv måste jag ändå säga att det överlag varit ett bra decennium, även om jag inte direkt kunnat jämföra det så mycket med det förra, eftersom jag inte minns så mycket av det. Alla kompisar jag har nu, utom några få, träffade jag och lärde känna, jag började bli mer aktiv och välja bort stillasittande och det har gett resultat. Samtidigt har en del nära och kära ryckts bort, en del vänner försvunnit, livet har varit rätt jobbigt emellanåt här hemma, men sett till det stora hela har dessa 10 år varit bra, lärorika och gjort gott för mig. Framförallt då, alla nya vänner jag fått och de gamla jag behållt med (att du/ni orkar) har varit superviktigt och glädjande med detta decenniet - tack! Även släkten måste jag tacka - även om vi sällan ses är det så skönt att ha er där ute, tusen tack!

Tänkte avsluta med ett par listor, eftersom jag gillar dem så mycket. Nu kanske ni får lära er nåt nytt om mig =)

Decenniets
Bästa filmer:
1. Gladiator
2. Sagan om Ringen-trilogin
3. Pirates of the Carribbean-trilogin



Bästa böcker:
1. Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling
2. Änglar och Demoner av Dan Brown
3. Krigarhjärta av Henrik Larsson



Bästa låt: Feel - Robbie Williams
Främsta artist(duo): Mika
Bästa TV-serie: Farmen
Bästa skådespelare: Johnny Depp
Mest spelade spel: World of Warcraft
Bästa år: 2009
Bästa läraren: Richard Boman (Var tvungen att ha med honom någonstans)
Bäst använda saker: Min dator, mitt keyboard och min hjärna
Sämst använda saker: Min tid, min vinterjacka och mitt hjärta
Bästa val: Att börja på Burgårdens Utbildningscentrum
Näst bästa val: Att skaffa långt hår


Utmärkt skådespelare

Tja som ni märker rann det där ut i sanden! Man läser så många listor, sen kan man aldrig komma på något själv! Undrar ni något mer om saker jag tycker är bäst/sämst får ni fråga =)

Del 2, som kommer inom kort, kommer att handla om mina tankar inför nästa decennium. Hoppas ni ska tycka att det är intressant!

Ciao

Viljan

Den mänskliga viljan är stark, säger alla som vet. Den finns bara i våra huvuden, den finns bara i tankeform, är ingenting egentligen. Ändå har den kraften att få en dödssjuk att vänta in bättre tider och överleva, kraften att genomlida 40 år i fängelse som oskyldigt dömd, kraften att kämpa för att få till en förändring. Allt sitter i huvudet.

Alla har förmågan inom sig, men det är få som använder den, utnyttjar den och tränar upp den, trots att den är ett av våra billigaste och mest kraftfulla redskap. Tycker det är riktigt tråkigt - så mycket lidande, extra arbete och problem som kunde motverkats om folk bara bestämt sig och inte gett upp. Klart det finns människor och situationer som är undantag, men de allra flesta har faktiskt allt som ofta ett val, där man kan välja att ge upp eller kämpa vidare. De personer som kämpar vidare, vad som än slängs mot dem, vad som än står i vägen - de beundrar jag enormt.



Själv är jag lite mittemellan, i vissa lägen ger jag aldrig upp, kämpar som bara tusan och oftast ger det resultat. En stark vilja slår alltid ut den svagare viljan. Ibland ger jag upp för lätt, väljer den enkla vägen och blir oerhört missnöjd med mig själv. Det är dags att bli bättre på det, dags att träna. De närmaste månaderna kommer jag nu att kämpa med allt som betyder nåt så länge det bara går. Om det så är att viljan kämpa för att folk inte ska gå före i matkön till att inte skita i skolan när läxbergen växer över öronen. På något sätt blir man alltid bättre genom träning och jag kommer att lyckas.

Innan studenten finns det ett visst antal saker jag ska ha gjort som testar min viljestyrka
1. Under en veckas tid ska jag inte säga någonting, ett så kallat tysthetslöfte.
2. Under en veckas tid ska jag äta helt vegetariskt, se hur det är
3. En vecka (och helst längre) ska jag säga vad jag verkligen tycker om allting


Ni får gärna komma med fler förslag =)

Ciao

Två kvällsliga funderingar

Det mänsliga psyket kan man aldrig förstå

Jag kommer aldrig att gilla tacos igen känns det som. Förra gången jag blev magsjuk hade jag ätit tacos, det var min första "riktiga" magsjuka och låg däckad helt i tre dagar. Det var 6 veckor sedan nu. Sedan jag åt det första gången på ett gårdstenskompismöte 2002 är det den enda rätt jag kunnat tänka mig att äta 7 dagar i rad och fortfarande tycka att den är god, den enda rätten jag alltid kunde se fram emot. Men magsjukan förstörde allt, trots att det kanske inte var tacosen jag åt som gjorde mig magsjuk så förknippar min hjärna dom två och fortfarande så här långt efter fick jag något som liknade kväljningar när vi åt och det gjorde att det inte smakade bra alls... Detta gör mig enormt ledsen, min favvomat är förevigt förstörd =(

Å andra sidan kan man ju tänka sig att det är kroppen som försöker utnyttja magsjukan till att få mig sluta vräka i mig tacos. Ätit så mycket som 6st på samma tillfälle en gång, jag som annars alltid bara äter två portioner. Ja det där psyket är lurigt.



Västtrafiks Dolda System

Jag har under en veckas tid bedrivit hemlig spaning på Västtrafik, kommunaltrafiken i Göteborgsregionen. Jag har nämligen blivit utsatt för långvarig mobbing och strategisk försummelse av detta bolag. Jag noterade därför under en skolveckas tid (5 dagar, tur och retur varje dag) all skit detta bolag skyfflade mig rätt upp i ansiktet. Tidigare undersökningar har inte varit hemliga och då har de överlistat mig, men den här gången blev resultatet helt annorlunda och förbluffande!


  • 4 ggr har bussen/spårvagnen varit mer än 10 minuter försenad
  • 3 ggr har bussen/spårvagnen varit mer än 5 minuter för tidig
  • 2 ggr har chaufförerna kört när jag stått 1 meter från dörren
  • 2 ggr har vagnen blivit stående pga. fordons-/spårvägsfel
  • Total tid jag stått väntande i onödan (genom missade byten osv.) = 77 minuter
Där har ni allt siffror som talar för sig själva. Jag hoppas någon högt uppsatt (VDn?) läser detta och får fram en förändring. Så här ska det inte behöva vara och det ska även tilläggas att det var en relativt lugn vecka ändå. Skärp er Västtrafik, bättre kan ni!



Inspiration

Inspiration är ett tungt och laddat ord som ligger på mångas läppar just nu, vare sig det är inspirationen man slutligen hittar för att gå till skolan igen, eller inspirationen att skriva en uppsats, är alla överens om att det är viktigt att ha. Då tycker jag hellre att man ska använda "motivation", som är en drivkraft att starta något eller att lyckas stå ut med något under en tid - kraften att slutföra något man påbörjat. Ett mycket hedervärt attribut att ha, men jag vill inte att det ska bli synonymt med inspiration. Det är bra att hålla dem separerade.

Inspiration är något mer abstrakt, odefinierbart. Inspirationen är den gyllene kraft som ger näring till allt du gör och har betydelse för kvaliteten och den goda känsla du får när du genomför dina handlingar. Inspirationen är ingen egenskap som alltid finns där, som man kan plocka fram ur fickan när det behövs. Nej, inspirationen får du locka till dig och när den väl visar sig - vare sig det är bakom en trädstam eller i en sotig ugn - måste du ta väl hand om den, annars försvinner den lika fort igen.



För att bli övertygad om att detta är något större och finare än motivation, måste man själv se effekterna. Ett exempel: En trött författare sitter och skriver en detektivroman, han har fastnat och kommer inte vidare. Han går då igenom de motivationer (drivkrafter) han har och kommer snabbt fram till att de är ära, berömmelse, pengar och eventuellt att tillfredsställa sig själv. Han har skrivit många böcker förut och detta räcker inte för att motivera honom. Istället tar han på sig sin kappa och beger sig ut på en nattlig promenad i staden. Efter ett tag märker han att elnätet slås ut, det blir kolsvart och folk börjar skrika, vissa arga, vissa sura, en del rädda. I detta beckmörker hoppar då den mystiske inspirationen fram ur en gränd. Mannen känner igen den från tiden då han skrev sin första bok, klappar om den lille på huvudet med ett litet leende och tar med honom hem. Tillsammans skriver de sen romanen om mörkermästarens grymma mord.

Jag tar varken ställning för eller emot något av dessa två värden i allmänhet, men just när det gäller skapandet av något har vi nog alla letat efter motivationen, ställt oss frågan: "Varför skall jag göra detta?" eller "Hur ska jag orka med alltsammans?". Då tror jag faktiskt att man istället ska försöka locka fram inspirationen - olikt motivationen finns den där, för alla människor, i alla lägen. Det är inspiration skolbarn ska ges när de ska komma igång med läxor och skrivuppgifter. Det är inspiration, inte motivation, vi behöver när vi bryter gamla mönster. Det är inspiration jag tror vi alla behöver lära oss att hitta, med den finner man oftast andra viktiga känslor och egenskaper i livet, som tillfredställelsen, lugnet, ja till och med lyckan.

Var hittar man då denna inspiration, var finns det störst chans att den gömmer sig?
Den frågan finns det givetvis inget riktigt bra svar på, precis som det inte finns någon bästa inspiration som gäller för oss alla. Det jag däremot vet är att vissa av letar alldeles för länge inom sig, söker och söker. Där finns den sällan, en människokropp är ett alldeles för litet utrymme. Oavsett vem man är så finns åtminstone en inspiration alltid gömd i naturen. Där har den chans att leva livet när den för tillfället inte hjälper någon och där kan den bestämma helt själv. Så mitt tips till alla som ska börja leta är lyft på stenar i skogen, gräv i den tjocka snön på fjället och dyk mellan fiskarna i dammen. Dessa handlingar åstadkommer ett lockrop till inspirationen och han dyker alltid upp förr eller senare. Krama då om honom som den vän han är, håll honom kär och plocka sedan ditt skapandes bär.



Ciao

Tiden

Tiden är något lurigt och klurigt som jag länge gått och funderat på. Redan när jag var liten ville jag veta vad tiden var, men fick aldrig något riktigt svar. Varken föräldrar, lärare eller internet sade något som förklarade var tid var för något på ett vettigt sätt. Antingen var tid något människan hittat på för att få folk att komma i tid och hålla reda på saker, eller så existerade inte ens tiden över huvud taget, utan det vi uppfattar som tid är egentligen bara är något vi tror finns, eftersom vi kan se att vi själva och allt annat runt omkring oss åldras. Än idag har jag inte fått något vettigt svar, men tiden kan mycket väl bara en av mänsklighetens första stora bluffar - en bluff som alla köpt.



I vilket fall kan vi inte förneka att "tiden" finns runt ikring oss hela tiden och har enormt stor betydelse i våra liv. Vi har scheman att följa, tider ska passas, maten ska lagas under ett exakt antal minuter, favoritserierna börjar klockan nio, nio månader tar det innan nya liv ploppar ut och tar plats i tid och rum.

Där kommer nämligen en av de fiffigare delarna med tiden in i bilden - åldern och åldrandet.
Vi föds helt enkelt in vid åldern 0 och räknar uppåt: vi blir äldre, ändrar utseenden, beteenden och skeenden inträffar som ger oss vår karaktär. Åldern ger oss också rättigheter och skyldigheter på specifikt utsatta tidpunkter på din egen personliga tidsaxel. På så sätt lär vi oss att se framåt i tiden, att kunna försöka förutse den och påverka den. I vissa fall går vi så långt att vi befinner oss mer i framtiden än nuet. Men om tiden finns, men varken går framåt eller bakåt, som vissa teorier säger, borde ju framtiden och nuet vara samma sak? Samtidigt går det ju uppenbarligen att förutse framtiden i viss mån, vi vet alltså vad som kommer att hända innan det har hänt. Utav det så måste man ju dra slutsatsen av att tiden finns och inte är konstant, utan går framåt. Annars så hade vi ju inte ens kunnat tänka på framtiden - eftersom vi inte ens hade vetat vad en framtid var eller att den överhuvudtaget finns. Ungefär som aliens. Vi har alla gissningar och bilder i våra huvuden, men man har aldrig någonsin sett en och då kan vi ju heller inte ha någon aning om hur se ser ut! De kanske är osynliga eller är stora som jordklot!

Trots att det bara är mina egna tankar (eller kanske är det just därför) så känns ändå det jag skrivit rätt negativt. Nu 15 minuter fram i tiden, får jag ta och skriva något positivt. Elden, hjulet, maskinen, elektriciteten, flygplanet; eller samhälle, religion, rättigheter  och fred - Alla fantastiska uppfinningar och idéer som gjort att vi är där vi är idag i ära, men det smartaste och mest betydande människan någonsin kommit på är tiden.

Utan den skulle vi ha total oordning överallt och vi hade antagligen inte heller kommit någon vart i utvecklingen. Benjamin Franklin hade säkerligen inte brytt sig om att forska om elektriciteten om han inte haft någon aning om, om han skulle leva till nästa gryning eller 54 gryningar till, eller rent utav dö på fläcken. Då hade han nog istället roat sig med något mer intressant. Utan tid skulle inte så värst många någonsin brytt sig om rättigheter, alla hade levt för dagen och för sig själva. Vilket slag det varit för det moderna samhället! Och vilken vettig människa hade fått för sig att bygga ett hjul? Då hade man nog hellre tagit det lugnt och släpat lasten några meter istället. Framtiden hade ju inte varit något man planerade för direkt. Man hade ju all tid i världen!


Den sista lilla paragrafen kommer att handla om längden på tid. Vi vet och känner av när tiden går långsamt om man går och väntar på något - eller snabbt när man gör något roligt och intressant. Detta är givetvis bara känslor. Hade tiden gått olika fort hade en dag kunnat vara ett år, eller en sekund en livstid. Nej, det intressanta när det gäller längden på tiden är hur och varför vi mäter den som vi gör. Ett dygn är jordens varv runt sin egen axel, ett år jordens varv runt solen. Tänk om de bestämt att ett dygn skulle vara två varv runt sin egen axel och att en vecka skulle vara 28 dagar och ett år 48 månader. Det hade blivit kaos och återigen får jag säga att människan gjort ett bra jobb med mätningen av tiden. Det hade varit jobbigt att gå i samma klass med någon som var lika gammal, trots att man var född 4 år efter den andre. Det enda problemet jag ser är om vi någon gång skulle lyckas befolka mars. Kommer man börja på år 0 där på mars eller ska man följa samma tideräkning som på jorden? Dygnen och åren där är ju längre. Hade varit jobbigt att gå och lägga sig vid 18 så man hann somna innan solen gick upp =)


Sådärja, lite funderingar fick ni allt. Tack ni som orkade följa med ända hit ner. Lovar att nästa inlägg blir kortare!
Ciao

Hår, hår, överallt hår!

I brist på annat att göra, när resten av min underbara klass åkt iväg till Sardinien, Andreas läser böcker och det regnar så man har svårt att underhålla sig själv, bestämde jag mig för att fördjupa mig om hår, eftersom den diskussionen kommit upp flera gånger den senaste tiden.

Först tog jag reda på hur länge sedan det var jag klippte mig senast och kom fram till att det antagligen var i maj förra året, medan skägget har fått växa sedan den 16 maj i år. Håret var jobbigt när det låg på någon slags mellanlängd och jag funderade många gånger på att klippa bort allt, men det var något som höll emot och jag fortsatte. Jag tror kanske att det kan vara det urgamla vad jag har med Andreas om att varken han eller jag ska klippa oss. På så sätt skyddar vi varandra genom alla motgångar och det verkar ju funka.
De senaste veckorna har håret växt lite till och nu har jag börjat gilla det istället. Fick även ut en hel del värdefull hårvårdsinformation från internetsidorna så dagens skörd av kunskap ska jag inte klaga på.

Kort och långt hår


Sen var det  då skägget som började med en liten knasig vadslagning, återigen mellan mig och Andreas. Nu var det skägget vi skulle låta växa med början den 16 maj fast med ett bestämt slutdatum då allt skulle bort tre månader senare. Denna skäggkamp växte till en liten rörelse och två klasskamrater hakade på ett litet tag, men sedan gav de sig lika fort. Kvar blev vi två ursprungliga skäggmän och vi klarade oss de tre månaderna ut.

Sedan dök återigen hårproblemet upp, lika lömskt som förra gången. Jag har blivit så fäst vid mitt skägg, det har blivit en del av mig. Det är inte stort, det är inte färggrannt och kanske inte heller fint. Men det är som att bli bortsliten från ett barn man tagit hand om under flera månader. Andreas gjorde sig lätt av med sitt, vilken barbar! Något sådant är jag nog inte kapabel till. Istället tänker jag framåt i tiden, till höstens rusk och vinterns kyla (förövrigt runt 5 grader i Göteborg). Då kanske det rent utav skulle kunna vara fördelaktigt med ett litet skägg som skydd. Jag har inte bestämt mig än.

                INNAN                                 NU                                IDEALET?

Nu till något som jag hoppas är helt hårfritt, nämligen mat.
Redan efter några inlägg proppar jag bloggen full med mat... Men saken är den, att den här rätten jag lagade till igår är något utöver det vanliga. Någonting så gourmetiskt perfekt att mina kunniga smaklökar fick sig en rejäl utmaning. Efter några tuggor hade de klart för sig att det här var så gott, smakrikt och unikt att det omedelbart fick en plats på Jonas Kulinariska Tre-I-Topp-lista. Jag hade för första gången, av åtskilliga hundra, lagat italienska biffar. Fyllda med senap, tomater, basilika, parmesan och vitlök serverades biffarna med spaghetti, några dekorativa gurkor, samt äkta Pesto Rosso. Faktum är att aromen var så ofattbart stark att den fyllde upp köket timtals efter tillagning. Nej, det här var verkligen något speciellt.

Jag antar att en bild är på sin plats.


Då får jag tacka för att ni tog er tid att läsa och tyckte det var intressant. Nästa gång blir det förhoppningvis inte något lika hårresande.
Ciao

RSS 2.0